Kvällen den 23 december 1914, 5 månader efter första världskrigets utbrott, sken fullmånen från klar himmel över Flandern. Det var värsta tänkbara väder. Marken lystes upp som av strålkastare. Varje rörelse märktes. All verksamhet brukade ligga nere. Ingen vågade sig upp utan tryckte i skydd så långt ner som möjligt i leran. Då hördes en ensam tysk röst sjunga "Stilla natt, heliga natt" Andra stämde in: "Från den ena skyttegraven till nästa och från hela den långa mörka linjen av skyttegravar hör man ett "Allt är frid"." Det hade kunnat uppfattas som en cynisk, galghumoristisk kommentar till männens belägenhet. Men det var det inte. Tusentals tyska strupar föll in och fortsatte med "Det är en ros utsprungen". Från motsatta sidan kom applåder och rop: "Good old Fritz, more, more!" Och tyskarna svarade "Merry Christmas, Englishmen" och vad viktigare var: "We not shoot, you not shoot!" Ett stearinljus tändes på kanten av skyttegraven och snart glimmade små lågor längs hela fronten som lampor i en ramp. Scenen för helgen hade satts.
Soldaterna strömmade ut i ingenmansland. Tryckte varandras händer och försökte göra sig förstådda med åtbörder och spridda uttryck. De skålade i vin och rom, pekade ut var det låg minor, inte ett vapen syntes. Det blev ett så intensivt tjattrande att det påminde om veritabla syjuntor enlig vissa iakttagare. Livlig byteshandel florerade. Tyskarna ville ha corned beef, plumpudding och marmelad, engelsmännen gillade rökt kryddstark korv. Chokladen var inte förgiftad som propagandan påstått. Knappar, gradbeteckningar och utmärkelsetecken, som var eftertraktade, tillhandahölls på ömse sidor. En jerry, som dyrt bytt bort sin pickelhuva kom rusande och ville ha tillbaka hjälmen med löfte om att återlämna den så fort den oförutsedda inspektionen var över. Han gjorde det. Kaniner, rapphöns och till och med en vilsesprungen gris grillades vid förbrödringskalas. Alla gillade givetvis inte den urskillningslösa fraterniseringen. När julfreden bröt ut sade en korpral från Österrike upprört till en kamrat vid Sextonde bayerska reservinfanteriregementet att det måste ogillas å det skarpaste att engelsmän och tyskar tryckte varandras händer och sjöng julsånger tillsammans då de i stället skulle skjuta på varandra. Sådant fick inte förekomma i krig. Trots hans sydliga härstamning uttryckte Adolf Hitler åsikter som stämde med preussarnas. De deltog inte i förbrödringen och var fruktade och hatade av motståndare såväl som av vapenbröder för sitt brutala och svekfulla beteende. De hade utfört illdåd som allvarligt misskrediterat den tyska armén inför den internationella opinionen. Vapenvilan gav tillfälle till att hand om de döda. Till de första närmandena hörde samtal om möjligheten att få jorda de stupade. Man hjälpte varandra att identifiera liken och gräva gravar åt dem. Då det var ont om präster i frontlinjen kom två regementen, vars plikt var att decimera varandra, överens om en gemensam begravning med en britt som officiant. Tyskar ställde sig till vänster, engelsmän till höger med blottade huvuden runt den stora graven där deras stupade kamrater vilade. Kapellanen läste "Herren är min herde, mig skall intet fattas...", varefter en tysk översatte den till sitt språk. Så bad de Fader vår, räckte varandra händerna och tog på sig huvudbonaderna. Flera sådana joint burials ägde rum. Sammankopplade med begravningarna var fotbollsmatcher. Det var lämpligt att spela dem när marken rensats från lik och jämnats till. Pickelhuvor lades ut som målstolpar. Engelsmännen hade bollar med sig. Med leriga kängor och tung uniform blev de ganska klumpiga men höll sig till reglerna. Spelet blev grovt men fallna motståndare hjälptes sportmannamässigt på fötter igen.
Julen ut, i mellandagarna fram till nyår fortsatte vapenstilleståndet om än i krympande omfattning. Rykten om upplösningen hade sipprat ut till högre befäl som firade ståtlig jul på säkert avstånd. Stabsbefälens inspektioner blev till fars, då soldaterna varnade varandra och sköt över huvudet på fienden. Ett låtsaskrig utbröt. Det knallade vid fronten som generalerna ansåg att det skulle men ingen skadades. Först den 15 januari kom striderna igång igen. I de officiella krigsdagböckerna stod inget att läsa om vad som verkligen hände. "Allt lugnt" var den vanligaste notisen. Inte heller krigskorrespondenterna rapporterade något ovanligt. De hemmavarande orienterades om julglädjen i brev och med foton. Sådana lämnades till tidningar som publicerade dem utan censurens ingripande. Eftersom inga officiella källor berättade om julfreden kom den inte in i historien. Det fanns myter om att fienderna önskat varandra god jul i skyttegravarna men bestyrkta vittnesbörd saknades fram till 80-talet. "The Christmas Truce" var en spontan känsloyttring från män som befann sig ett utsatt läge, offer för krigsgalna generalers och politikers orealistiska skrivbordskonstruktioner, som insåg att de hade mindre gemensamt med dessa än med människorna mittemot som de skulle döda eller förmodligen skulle döda dem. "Männen på bägge sidor hade den rätta förnimmelsen på den rätta tidpunkten." Tyvärr kunde de inte genomföra den. Ärans galningar förhindrade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar