Det stora egot...

Ibland blir jag lite fascinerad över att det lilla monstret inom tar så mycket plats. Jag säger inte att man nödvändigtvis är egoistisk i och med det. Man kan vara väldigt fokuserad på sig själv och mata egot utan att för den delen inte bry sig om andra. Det är väl en fin balansgång det handlar om. Jag tror även att det mycket väl kan vara något som kommer och går. Ibland måste man få vara lite ego och känna att man är lite viktig eller snygg eller bra eller vad det nu handlar om. Så länge man kommer ihåg att andra kan behöva det ibland också. Man behöver inte vara så perfekt och att ha svagheter är inget man ska behöva skämmas för. Det kan ju till och med vara de svagheterna som gör en till den man är och det som gör att andra människor tycker om en. Vi är ju på nåt sätt alla både olika och lika. Som jag sagt förut, så länge man bryr sig om dem i sin närhet så kan de förhoppningsvis våga vara sig själva med stora egon, svagheter och allt, så länge de återgäldar tjänsten och bryr sig tillbaka. Jag vill i alla fall inte vara perfekt och utan svagheter, lika lite som jag vill att de runt omkring mig ska vara så. Jag är väl lika flummig som vanligt men är ni inte vana vid det så är det här ett bra tillfälle att vänja sig.